Det enda jag kan lova

Det enda jag kan lova, är att jag alltid kommer finnas där. Oavsett. Aldrig svika.
För mina vänner och ffa för min älskade, kommer jag alltid finnas där. Oavsett vad kräver av mig.
Ibland önskar jag att den känslan inte vore så stark. Att det vore lättare att sätta sig själv i första hand.
Eller också är det just det jag gör.
För om jag finns där för andra, mår jag bättre.
Det finns nya människor i mitt liv som jag uppskattar så enormt på kort tid.
Fina dr JH ( inte gamla dr J) som har visat sig vara en outsinlig källa av vishet och igenkänning.
För att inte tala om alla skratt.
Hon står mig efter så kort tid, väldigt nära.
En så klok, vacker, empatisk människa.
Blir roligt att se var vår vänskap kommer hamna i för situationer.
Vad vore jag utan mina fina vänner....
SOm idag när självförtroendet är på bott, så ringer F med några enkla ord
- Du vet att min kärlek till dig är platonisk, men du är en fantastisk kvinna och det vet du med.
Ja , jag vet är kärleken är platonisk, men har sällan sett ngn vän som ställt upp så mkt som han och hans fru. Ett fantastiskt par.
_ kom hit så får vi ta hand om dig lite, lite god mat och dryck och gos med bebisen.
Ja,, det låter inte helt fel. Eller så blir det helt fel att vara mitt i deras familjelycka.

Ny dag, snart. Om jag kan sova i värmen.

Dansa med tårar

Livet står så fruktansvärt stilla. Jag ser att världen rusar på i sin vanliga takt, men innanför mina väggar, inne i mitt lilla universum, står det väldigt stilla.
Tålamod, ropar kören av uppmuntrande vänner.
Vila och läk, är nästa slagord som skanderas med en nästan vildsint intensitet.
Eller kattens arga " passa axeln för fan!" som med jämna mellanrum ramlar in på mobilen.
Orkar inte ens svara på detta längre, vill kasta mobilen i väggen, dunka mitt huvud strax därefter.
Inte för att det hjälper, men det skulle iaf hända ngt. En liten sekund.
Skriker tyst. Inne i mitt huvud, Vill ju inte att grannarna ska klaga.
Hjälper föga, gör mig bara mer frustrerad. Krånglar mig upp ur soffan, svärandes över min allt mer fluffiga kropp och den där armprylen som bara är i vägen.
Jo jag är tacksam. Jävligt tacksam att jag äntligen är opererad och att det nu bara kan bli bättre, men dygnen är så långa. Tiden är evig. Jag vill jobba, pyssla, sätta upp håret!

På med hörlurar, hög musik.
Dansar tyst med ringande öron på min lurviga matta. Tyst. Med tårar som rinner nedför mina kinder. Inte för att jag är ledsen, utan för ... ja.. för jag känner ångesten och paniken komma smygande, som alltid på nätterna. Känner mig kvävd, instängd, varm och får inte ta av den där jävla prylen. Vill ju inte göra om allt det här en gång till.
Man har rätt inskränkta rörelser när man försöker göra lite schyssta moves med en arm-ortros, tur att jag har dragit ned persienner.
Ett par låtar, sen går det inte mer. Axeln säger definitivt ifrån, det där med att dansa kan jag tydligen glömma. Kanske lika bra. Min dans är mest snurra runt och vifta med en arm. Balansen är lite påverkad av att gå med armen så här.

Tålamod. Vila. Läk.

den eviga

Jag och smärtan. En evig cirkel.
Värre och värre, min rörelsekapacitet är gravt komprimerad.
Tar över mitt liv, en liten utflykt med belastning gör att jag faller ihop av smärta .
Trevliga saker.
Mitt övriga liv går bättre. Bra. Vackert tom.
Ny lägenhet för att underlätta livet och slippa från min galna grannar, är på plats.
Kärleken är min.
Min, jag är hans.
Och vill inte vara annat än hans.
Det har alltid  varit allt annat än lätt, mer än komplicerat. Våra ryggsäckar av dåliga erfarenheter gör våra steg framåt så tunga.
Men kärleken är tyngre.

Tung kärlek.
Den sanna kärleken.
Som jag aldrig lämnar.

Bitch, Im flying

Jag är så less på att bråka. Jag vill inte bråka mer.
Jag är less på att bli anklagad för saker jag inte gör eller gjort.
Jag är less på att du ser dig själv som en fredlig person som aldrig gör fel.
För det gör du.
Du har gömt saker och undanhållit.
och när jag säger ngt om en liten del av de sakerna så är det äggkastning.
Konstigt att när jag drar fram saker så är det äggkastning och när du drar upp saker så är du bara fredlig.
Säger med detta INTE att allt är ditt fel. Långt ifrån.
Men det vore ju skönt som omväxling om du ser vad du själv gör. Att sätta små smileys i slutet av varje mening, tar inte bort det elaka.
Att du ena dagen säger att jag inte ska tänka "om och men" varför det blev som det blev för då blir man knäpp, och nästa dag blir skitarg för att jag inte gör just det.
Min enda känsla blir då att hur jag än gör, så gör jag fel.
och så har känslan varit länge, om jag ska vara ärlig.
Hur jag än gör, så räcker det inte till.
Jag är inte nog.
Jag har nog aldrig varit tillräcklig för dig. Min kärlek är inte nog.
Jag är nog rätt säker på att du tycker, precis som du klargjort att det är mitt eget fel att jag får oönskade dickpics, att våldtäkterna är mitt eget fel.
Nu har jag inte ens berättat för dig om sista, som skedde under vårt förhållande, pga just detta.
Att du någonstans skulle tyckt att det är mitt eget fel.
Jag gömde mig för dig i veckor, tills blåmärkena bleknade och min kropp läkte.
och nej, innan du tror att jag var ute och full, så var jag inte det. Jag var inte det. Jag skrek nej och försökte gråtandes komma undan.
Jag kröp till sist långt in i mig själv för att försöka behålla en liten del av mig själv tills allt var över.
Saker som man förtränger.....

och ja,, den där axeln då

Ja , min tyska ortoped som jag kommit att beundra och lita fullt och fast på, har jag ju träffat.
Han passar mig bra, min tyska lilla lustiga dr. Hans torra humor och intensiva blick som aldrig tycks blinka, och så otroligt påläst. Om allt. Sällan träffat ngn dr som är så kunnig. Som när han inte stött på min medicin mot mina ben förut ( inte så konstigt, den används knappt, alldeles för bra och således alldeles för dyr). Fem minuter senare hade han full koll på medicin , och jag fick för första gången förklaringen till varför första-hands alternativen inte funkat för mig.
Mer än lätt imponerad var jag.
Så, var och träffade honom som sagt, för planering för operation.
Efter genomgång av alternativ, postop tid och rehab, så blev det den öppna kirurgin som valdes.
Betydligt större operation och värre efter, men jag vågar inte riskera att den "lilla" operationen misslyckas och jag måste börja om från början igen.
Kan inte vara hemma ett helt år, liksom.
Så efter genomgång av den ärliga doktorn vilka förfärliga ärr jag kommer få , och hur ont jag kommer att ha, så skrevs papper i och jag blev satt som högprioriterat.
Bad om att få åka hem samma dag, men se det gick inte. Han har säkert rätt, jag kommer behöva hjälp med smärtlindring första dygnet.
Och sen då.. ja.. 6 veckor i en sån där otros dygnet runt. Får bara ta av den vid ev dusch och då får jag inte röra axeln och måste ha hjälp med både tvagning och torkning.
Sen ca 3 veckor med övning att föra armen mot magen och efter det, 2 veckor att öva på att föra armen bakåt.
Blir skoj det här. Kanske inte så konstigt att det är lite svårt att se positivt och ljust på livet, när man lever och är själv. När ens sociala nät vid dylikt , fallerar. Nog för att mina vänner lovar att ställa upp, men det är lång tid och jag kommer behöva långt mycket mer hjälp än vad jag kan kräva av dem. Eller känna mig bekväm med att kräva.
Men vad ska man göra, jag vill ju bli bra och i det stora hela är det en kort period.
Har ju ont jämnt nu och sen länge.
Så, det är bara att böja ned huvudet mentalt och blunda när det behövs och ta sig igenom.Så som jag gjort med så mkt annat.

Tom

Är tom.
Faller ner och tillåter mig att falla.
En liten stund.
Försöker bryta med , ja, musik.

Har åter vänner som försvinner, dels pga svartsjuka flickvänner och för att de har mer känslor än jag har. Så, måste bryta. Men det är tungt , när goda vänner försvinner. Tystnaden hemma förstärks.
Liksom tomheten. Men jag kan inte framkalla känslor jag inte har, eller styra över svartsjuka flickvänner.
Så sörjer lite och .. ja. Det är fan tufft att ngn som alltid funnits där och som man själv funnits för, bara från en dag till en annan är borta. Oavsett hur klokt det är.

En annan vän hör av sig, tycker att livet är tufft, frågar när det ska bli enkelt.
Svarar lite från tomheten.
Att jag fallit till ro med att livet aldrig blir enkelt igen. Att jag helt enkelt får vänja mig med att det är och kommer vara såhär.
Att livet inte blir inte ens lite som jag hade trott och hoppats.
och det får vara bra med det. Tar tillvaro på de små glimtar av god karma som faller i min väg. Dessto gladare för det.
Och jag kan tyvärr bara råda min vän till samma lätt svarta syn.

Sommar

Härjar vidare i min egen värld.
Får ett pass till PaL festivalen och drar iväg sista dagen.
Kallt, trevligt folk och helt ok musik. Dricker nån öl och tragglar mig igenom halva kvällen på engelska. Träffar vänner jag inte sett på väldigt länge, står i eviga toaköer och skrattar mycket. Diskuterar allt från epilepsi till varför man inte ska bo i London.
I bilen på väg hem kryper jag ihop, halvsovande och lyssnar på vakternas genomgång av kvällen. Låter som det varit en helt ok festival även för dem. Orkar inte prata mer, jag är för trött och för långt borta i tankarna.
Blir lite låg av tjafs, som är helt onödigt.
Så söndagen tillbringas vilandes. Skrattar och mumlar i telefonen med katten, som lovar att vara behjälplig efter nästa operation. Han är lite bekymrad, katten. Jag låter nog lika låg som jag känner mig. Utlovar kaffe med sällskap som tack.

Imorgon väntar besök hos min lustiga ortoped. Blir bra att höra hur planen ser ut för min axel, jag behöver få veta för att kunna planera mitt liv.
Och så ska jag få se filmen. På min axel.
Det blir,, annorlunda.

Så tillbaka igen. Till jobb.
Tillbaka till ensamhet.
Den gröna uniformen ramlar av mig när jag byter om till första passet efter sjukskrivning.
Tog ju samma storlek , som förut...
Viker ett par varv och hoppas att byxorna sitter på plats under passets gång.
Blir välkomnad av glada och lite förskräckta tillrop av mina fina kollegor.
" du tynar bort!"
" men hjälp, hur ont har du egentligen???"
ler lite och bejakar att ja , jo , det är lite svårt med maten. Och jo, har lite för ont för att kunna sova. Och min kropp har lägligt valt detta tillfället att ha ett skov på nästan ett år.
Och jag fryser. Det är som iskalla vindar drar igenom mitt inre. Jag är kall inifrån och ut.
Det är en märklig kyla.
Eller kanske inte. Min kropp saknar energi.
Det går sällan att äta. Lite , lite i taget och försiktigt.
Irriterande, för jag är konstant hungrig så hungern är det inget fel på.
Nåja, det löser sig.

Så de två första passen avklarade. Ovanligt lugna sådana. Alldeles hanterbart och trevligt.
Roddar runt på förmiddagen med en långväga ambulanstransport. Det är inte helt lätt att få allt att klaffa. Så jag och en vänlig man på SOS-centralen har täta samtal och diskussioner. Samtidigt försöker jag se om jag har någon barnmorska att skicka iväg i sisådär 7-8 timmar. Vilket jag inte har. Så efter en hastigt påringning till barnens farmor för barnvakt, beslutar jag mig själv för att åka. För att kollegorna på em inte ska stå med för lite personal.
Så sagt och gjort, blir upphämtad av en ambulans och jag plockar med mig det jag kan tänkas behöva på hemvägen. Vi mellanlandar på ambulansstation för att invänta en kollega som inte hunnit dit än. Nybyggt och trevligt. Sitter och gungar i en av deras allt för sköna stolar med en varm kopp kaffe och småpratar med de som för tillfället befinner sig inne på stationen. Lite som ett kafferep utan kakor.
Så småningom dyker den sista personen upp och vi ger oss av. Kryper ihop bak i ambulansen, där jag nu ska få sitta själv i några timmar innan vi fyller ambulansen med fler. Dock kommer vi inte så långt innan SOS kallar oss tillbaka. Transporten är avblåst och ingen är mer tacksam än jag tror jag. Såg inte fram emot så många timmar i bil och dubbelpass.
Så hem och avblåsa barnvakt ( inte alls rörigt) och ,, ja nu sitter jag hemma och fryser igen.

Jag skriver brev. Jag saknar brev. Det är något speciellt med att få ett handskrivet sådant. Dock är det tveksamt om de är läsbara, med min förfallna handstil.
Om de skickas, är inte så troligt. men det gör mig gott att få ned det på papper. Renande och meditativt.
Så , nej.. måste krypa ned under täcket. Det är kallt i mig.

Andras lycka...

Ibland blir andras lycka lite väl påtaglig. Det flyttas ihop, förlovas, det är giftermål och det är graviditeter.
Det är resor och blommor och det är långt ifrån ... mitt, så att säga.


Pratar lågmält med f om just konceptet andras lycka.
Han själv är lycklig, vilket han förtjänar till fullo.
Han påtalar det självklara, att fönstret med lyckan utåt sällan just är så lycklig rakt igenom. Och det vet jag.
Han fortsätter med att säga " du ska veta att det är få personer som är så jäkla äkta och ärliga mot sig själv som du är".
Den tanken är fin om mig, även om jag inte kan hålla med, Jag är nog den mest förvirrade person jag känner. Förutom min son, tydligt släktdrag där,,,
Att jag ska ha bottnat i mig själv.. nej, jag vet inte.
Lite mer nuförtiden än vid skilsmässan iaf,

Nej, ingen bra dag detta, kan ju iofsig bero på att febern är tillbaka och axeln värker så jag blir lite halvt knäpp,
Och att jag känner mig enormt ensam.
Mitt i allt, trots alla fina runt om mig, känner jag mig ensam.
Och jag blir så less på mig själv för att jag ... tillåter mig själv att sitta här och låta de här känslorna skölja över mig. Så himla onödigt.

Imorgon. Imorgon blir en bättre dag,

Blir en lång, fattig sommar

Första operation och undersökning av min värsta axel klar. Såg tydligen sämre ut än vi trott tyvärr, men det går att fixa och prognosen är tack och lov, god.
Hade nog aldrig trott att jag skulle ha så infernaliskt ont efter ett sånt förhållandevis litet ingrepp, men askarna med morfinpreparat med hem talar sitt tydliga språk. Hjälper väl inte till att axeln är så pass trasig från start.
Så nu väntar ett större ingrepp, med mer smärtor och lång rehab. Exakt hur lång tid som jag behöver vara hemma då , har jag ingen aning om. Inte helt vanligt med denna typ av trasig axel tydligen. Får reda på mer av min glada doktor på nästa återbesök.
Trist att min axel är så pass kass som den är, men så skönt att få besked.
Och att det äntligen är på gång med hjälp. Och få veta att jag inte inbillar mig min smärta och att det blir svårare och svårare att röra sig och göra saker.

I behov av förändring

Så ny frisyr. Väldigt ovant .
I behov av andra förändringar med.
Har kort tålamod och är grinig. Blir lätt så av konstant ont.

Innan jag vaggas smärtsamt i en stor mans famn

Här sitter jag, i ett ganska stort och trist väntrum Akuttid hos en naprapat. Mina axlar vägrar vara samarbetsvilliga, och ger en nackspärr som vägrar ge med sig. Att jobba är omöjligt och ingen hjälp från ortopeden trots ett högt antal telefonsamtal där jag bönat, bett och till slut uppgivet/argt bett om någon slags hjälp. 

Detta var en högst annorlunda , och smärtsam upplevelse. Att i bh och byxor bli ihopknölad till en liten boll på massagebritsen, helt omsluten av den muskulösa naprapaten som med sin lugna röst bara upprepade " andas ut" och när jag gör så, rullar mig en vaggande rörelse och , ja , min rygg gick liksom av. För att inte prata om behandlingen innan som fick mig tårögt att fråga medan han bearbetade mina ömma muskler om han var säker på att mitt huvud inte gick i två bitar.

Efter nålar, bearbetning, vaggande och visande av diverse övningar avslutade han allt med att tejpa ihop mig. Han , liksom den sjukgymnast jag träffat tidigare, frågade lite lätt förvånat " jobbar du heltid, med de där axlarna?"

Jo , jag gör ju det. Eller iaf försöker.

" Du behöver en stödväst när du jobbar så att du inte blir lika illa igen"

Jaha, ja,, kanske det, så nu sitter jag hemma , sjukskriven då jag inte mår ett dugg bättre efter behandlingen, snarare lite sämre ( kanske ska vara så, vad vet jag) och tittar på en väldigt märklig form av väst som ska hjälpa mig att hålla mina axlar på plats och få en bättre hållning.

Varför inte...

Hittar mig själv

Men inte som man kan tro.
Ligger hemma, nerbäddad i den värsta av mancold en kvinna kan ha. Surfar runt och hamnar bland artiklar om hemförlossningar. Surfar vidare och hittar trådar på ett av de stora diskussionsforumen, och se där. Där hittar jag mig själv. Lite surrealistisk känsla att läsa om sig själv.
Som att tjuvläsa sin egen dagbok. Sin egen dagbok dikterad av ngn annan.
Släpper tråden innan jag hittar ngt negativt om mig själv som jag kommer att tvångsmässigt älta.
Läser istället vidare om hemförlossningar. Funderar över min egen ståndpunkt, som alltid varit klar.
Tydlig. Lite arg. Väldigt känslomässigt styrd tror jag.
Mitt i denna lilla värld som min soffa nu är, ringer katten och vips hamnar jag i diskussioner om den abortvägrande barnmorskan, och polischefen och .. ja vi avslutade våra vilt skilda samtalsämnen i en lång fundering kring nationaldagen och en ny sorts nationalism.
min dimmiga hjärna hade lite svårt av och till att hänga med i kattens sedvanliga svängningar i ämnen, han skuttar fort i tankarna den mannen.
Men hans nöjda skrockande i andra änden på luren och hans långa utläggningar där mina insatser långa stunder bestod av ett hummande, och ibland att jag bad honom förklara eller utveckla ngn speciellt invecklad tanke som jag inte förstod, de gör min vardag lite roligare en sån här dag.
Den enda gången vi tyckte olika var kring den abortmotsträviga barnmorskan och hur man bäst eg skulle bemöta henne.
Där hummar jag inte. Där är min åsikt klar och orubblig.
Barnmorska ska hon inte vara. Det yrket är inte på hennes vilkor, det är inte hennes vilja som ska styra. Det är våra stadgar och alltid kvinnans vilja som styr.

Och hamnar återigen i tankarna kring sjukhusmiljö och förlossning, På alla de kvinnor jag mött och kommer att möta, som blir ångestfyllda inför varje vårdmoment. Där hela kroppen låser sig i stress.
och hur jag bemött detta tidigare, Ibland har det blivit bra, andra gånger så klickar vi inte alls.
En sån liten detalj , som att inte tvinga in kvinnan i våra sjukhuskläder. Jag lämnar det alltid öppet, lägger fram en av våra, faktiskt väldigt bekväma men anonyma rockar. De byter om de vill. Mig spelar det ingen som helst roll vilka kläder de har på sig, eller.. jo,, kanske lite krångligare om de envisas med en onepiece under hela förlossningen , men det skulle säkert gå bra det med.
 En annan liten detalj jag tänkt på under helgen är att det i min uppfattning betydligt färre som spelar musik under förlossningen nu än när jag startade min karriär. Har de musik på är det oftast radion. Sällan är det speciella låtlistor. Saknar det lite, det är roligt att höra vad just det paret väljer sin musik att föda barn till.


Nåja, är lite trött-sjuk-flummig hör jag.
Ansökan till tjänsten jag sökt har gått ut under helgen. Så nu väntar den ångestfyllda tiden och få se om jag får komma på intervju, och får jag det, den pärs att sitta på intervju för ett jobb jag aldrig haft.
Jag är dålig på att prata om mina styrkor, och kanske lite för bra att påpeka mina svagheter.
Hur det än blir, så blir det bra. Får jag jobbet så är det för att de anser att jag är passande för det, och får ngn annan den så är det för att den personen passar bättre än vad jag gör. Så det blir bra.

Tillsammans

Det är ordet.
Finns inte mkt mer att säga, än det som redan är sagt ( och så mkt bättre än vad jag kan uttrycka) om fredagens händelse.
Blir att prata med Katten om fredagen, då han befann sig i utkanten av händelserna. Aldrig i fara, men verkligheten blev påtaglig.
Med helikoptrar och insatsstyrka.
Pratar med kollegor som har nära och kära mitt i händelsernas centrum.
Håller koll på de vänner jag har i staden.
Det är en mänsklig egenskap, att det som ligger en nära, berör, förändrar och stannar kvar. Samtidigt bombas det i Egyptien, 40 döda och minst 100 skadade. Händelserna där får en annan plats i nyhetsflödet och i mina tankar.
För att det är för långt bort från min vardag, min verklighet.
Men dådet i Sthlm, ligger nära. För nära.
Jag är inte förvånad eller förundrad över mänskligheten, värmen och de snabba imponerande insatsterna. Det är faktiskt vad jag förväntar mig av mina medmänniskor i detta land.
Men jag är tillsammans. I kärlek och i omtanke,
Vi är och står tillsammans.
 Och alla som gjorde en insats, nära eller på håll, förtjänar allt beröm och all kärlek de får.

Och kattens ord om prepper står mig närmare än nånsin, även om detta dåd inte innefattar det, men det gör behovet tydligare.
Man kanske borde ha 40 kilo pasta i skåpet ändå.

vardagsflykt

Blev ivägbjuden på en kort vardagsflykt, med god mat och gott dricka.
På något vis kändes som ngt klickade inne i mig där, på resan. Vad jag vill och inte vill.
Hur jag vill.
Saker som jag gör som jag inte tycker om hos mig själv.
Beteenden jag cementerat genom år av mer eller mindre bra beslut. Och dåliga sådana.
Har sagt det förr och säger det igen.
Det är dags nu. Att ta tag i mig själv och mitt eget mående för att nå framåt.
Ta tag i min egen obeslutsamhet som jag är så less på.
Så direkt efter resan, tog jag ekonomiska belsut för mig själv och har sökt en tjänst jag inte vågar hoppas på. Men söker gör jag och tror på mig själv.
Det är dags att bli lite lite mer vuxen .