imorgon

Imorgon börjar jag jobba igen.
Första passet på... vad är det... en månad?
Halvtid i två veckor, fast hela pass, sen är det klart med sjukskrivning.
Hoppas jag.
Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på att jobba imorgon.
Jag vill, fast jag får "ångest" band över bröstkorgen så fort jag tänker på det.
Fast så har det nog känts ett tag, om jag ska vara ärlig.
Det är inte själva jobbet, utan min egen oförmåga att tänka klart när jag inte sover som gör att det känns så ångestfullt. Jag är så rädd att jag ska missa något, inte se, eller se utan att förstå, eller bara inte hänga med.
Jag har nog aldrig varit så känslig för sömnbrist som jag fortfarande känner mig.
Inatt jag jag sovit helt ok, vilket gör att jag är helt ok idag. Igår sov jag nästan ingenting, vilket gjorde mig genast till ett vrak.
Men det är bättre. Mkt bättre.
3 plåster och benen är hyfsat under kontroll. Tar Madopark ett par -tre ggr i veckan för att komplettera och använder Tensen friskt.
Jag tycker det funkar.
Tänkte börja med evitaminer nu,  som sista rådet var.
De ville bara att jag skulle bli färdiginställd först .

Jag måste ju börja jobba igen, måste få till en vardag. Lite struktur och ordning. Jag älskar ju mitt jobb, jag vet det. Innerst inne, mina fina arbetskamrater, har bra chefer, och patienter är roliga, intressanta och spännande. Trevliga.
Det blir bra.
Bara jag orkar fokusera.
Och äta. Superkänslig för matbrist, värre än någonsin faktiskt.
Ska nog kolla av sockret imorgon.
Nu så .
Skönt att skriva av sig lite.....