tant, förtvivlan och kärlek

Så den magiska gränsen är nådd.
Dagen i ära tillbringades i kattens eminenta om ack så framtidsdystra sällskap.
Hälsade på nya jobbet för att få en känsla för lokalerna, kändes ,, kanon.
Dagen har tillbringats slängd mellan vänskap, gemenskap och ren skär ångest.
Dotterns panik över operation nådde inga gränser och det jag och hennes pappa gjort idag , önskar jag ingen förälder. Min förhoppning är bara att hon ej kommer ihåg.
Min förhoppning är att hon går istället stärkt ur detta, att hon fixat det. Vilket hon gjort.
Men vägen dit.
Aldrig sett mitt ex så förtvivlad, så nedbruten , så rått desperat frågandes
- är det här verkligen rätt? Får det gå till så här?
Kan bara säga ja, det är ett måste.
Men i min själ ställer jag mig frågandes. Om jag bett om ett annat lugnande innan, en annan narkos doktor, kanske , kanske det blivit bättre?
Lugnare?
Inte så fruktansvärt traumatiskt för tösen och alla inblandade,
När opsköterskan kommer utspringandes efter mig för att krama mig och trösta, då vet man att nu jävlar var det lika illa som jag upplevde det. Och hennes trästande ord om att " vad duktig du var" känns som ännu mer spjut i själen. För är det att vara duktig , när man känner att man gör ett övergrepp på sitt eget barn? Jag vet, operationen är ett måste för framtiden, men så jävla brutalt.
Dotterns skrik efter mig, på hjälp, om att få slippa, hennes rena dödsångest, kommer följa mig tills jag dör.
Fina personal, så omtänksamma och gulliga, men förtroendet hos min tös är redan förstört.
Bara hoppas att någonstans kan den byggas upp igen.

Aldrig mer vill jag utsätta dottern, exet eller mig själv för dylik situation,
Går mot alla mina principer och min yrkes etik.
Aldrig mer.
Trots det ver jag, om samma sits blir igen, så kommer jag handla lika, för någonstans så måste ibland resultatet och den framtida livskvalitet stå först.

Och min tro blir stärkt av min kloka dotters flummiga resonemang efter några timmar, när medicinen väl slog till.
- klart att jag är livrädd, jag har aldrig upplvet ngt sånt här, aldrig varit riktigt sjuk, aldrig ens sett en sjukhussäng, vad är det där
följt av diverse pekandes på saker i rummet.
min vackra kloka dotter,.
Mitt mirakel.