kloka ord

Som på gamla dagar, sitter jag hos F efter jobbet, framför fläkten och tjuvröker.
Samtalen går sakta, det är skönt och tryggt att sitta där.
Jag lovar henne och andra saker jag inte vet om jag kan hålla. Och säger det.
Att jag ska försöka.
Sömnen uteblir, precis som aptiten. Kan inte sova, inte äta.
Apatin breder ut sig, som den brukar när hjärnan är för bedövad.
Bedövad.
Långsam.
Vet att det blir värre när det släpper.
Längtar till den sunkiga soffan hos Grey. Där vi intagit otaliga koppar med landstingskaffe och pratat oss igenom flera livstider av känslor. Där vet jag att sanningen är skarp och kommer utan pardon, utan en chans att smita undan.
Han är för bra på att peka ut mitt eget ansvar och mina egna brister.
Där är också platsen där saker brukar falla på plats. Drar mig lite för att berätta, för Grey. Jag vet att han blir arg, för han vet hur djupt jag älskar. Hur arg han blir för att jag slarvar bort.
Var bara några dagar sedan jag satt i den där soffan sist, och lovade att vara den bästa jag kan vara. Att vara bättre.
Han blir så frustrerad över min apati, sett det förr och kommer se det igen. Men jag behöver hans ilska, hans verbala spark.
Min egen terapisoffa där de gråa ögonen byts ut till svarta när ilskan tar över.