ömklig

Sjuk, sjukare, Merete...
Helvetesvecka snart över.
Tack och lov.
Att inte ens kunna gå till affären utan att krypa på knäna hem, in i hallen, gråtandes av trötthet och smärta är inte ok.
Men det är övergående,

mellan febertopparna och min egen offerkofta ryms kärleken till mitt liv. Till min kärlek, till mina små hjärtan som är  långt ifrån små längre.
Tacksamheten över mina vänner som visar sig bättre än jag vad jag nånsin trott.
Små stick av svartsjuka som inte har ngn grund , vilket jag vet, men ändå inte kan förhindra, är det som gör min själ svag.
Så tacksam för mina nära.
Längre och bortom ord.