hastar vidare

Tattoo-P skickar sms som får mig att bryta ensamheten. Hans glada " när kommer du och hälsar på Nurse Ratched???" får mig att skina ikapp med solen.
För det ger näring till min själ att sitta där, babblandes med en kallnande kopp kaffe i handen.
Det är en trevlig stämning, avslappnat och med det eviga surrandet av deras maskiner i öronen.
Sliter mig motvilligt därifrån och far vidare mot min gröna uniform för ännu ett slitsamt pass.
I en sällsynt paus, kommer jouren ner för att prata lite, hon säger saker så jag rodnar och jag växer. Så fina komplimanger och jag har som alltid svårt att ta till mig det hon säger.
Jag känner inte igen den kompetenta, säkra, förutseende person hon beskriver.
För det är inte som jag känns inombords.
Bär alltid mina känslor utanpå.
Och är så trött på känslor.
Försöker lägga bort det, ta till mig den glädje som andra känner i min närvaro och ger min energi på de nya projekten och jobbet.
En dag i taget hastar jag vidare.