le, var glad, intresserad och på tå

Rusar på jobbet, stannar framför åter en dörr och tar ett djupt andetag för att ordna till mina anletsdrag innan jag kliver in.
Fina förlossningar, fina barn och glada föräldrar.
Smiter undan i fem minuter, för att få vara själv en liten liten stund. För att orka. Fem minuter innan jag måste till operation för nästa patient.
Aptiten är lika väck som sömnen. Försöker få i mig men illamåendet tar över och och jag ger upp maten för att få behålla det lilla jag får i mig.
Jag är orolig, i kroppen, i huvudet, i själen.
Försöker stänga in det med att vara konstant upptagen, iaf  på jobbet.
Men det är ok.
Mitt mående.
Jag omfamnar det och gör det till mitt.
Känner på det nära och på avstånd.
Sorgen, ensamheten och valet.
Hur ledsam det än känns så är känslorna mina.