Försöker vakna

Sömnen är fortfarande under all kritik. Om man nu kan göra så, kritisera sin egen sömn. En förnyad oro över min mor, ramlar över mig under ett samtal på förmiddagen och jag klarar inte av att prata mer med henne för jag gråter för hårt.
Mellanlandar på ett otroligt effektivt och snabbt besök på akuten, efter vägrat ambulans av en frustrerad sköterska på rådgivningen.
- nu lägger du på och ringer 112!
- nej det gör jag inte alls, jag tar mig dit för egen maskin.
Trodde aldrig eg att det var ngn fara, vilket det inte var, än.
En ung, ypperligt välsminkad AT läkare tittar bekymrat på mig, jag ser att hon letar de klassiska tecknen på utmattningssyndrom och depression.
Och jag vet också att hon kommer hitta en del av de tecken hon söker. Jag ser själv att mina ansiktsdrag är sega och utslätade, syns tydligare på foton än annars. Jag ser samma ansikte fast värre från den mörka tiden för några år sedan.
Och att de nu står i min journal.
När hon började prata ångestdämpande mediciner, både tillfälliga och på sikt, reste jag mig och tackade för besväret.
Jag vill inte ha.
Jag vill iaf ha en chans att få reda ut detta själv,
Jag vet att jag fixar det, men blir det övermäktigt så vet jag ju var hjälp finnes. Kommer aldrig hamna i det totala mörker som omslöt mig då, aldrig göra samma val igen.

- Nu vilar du och du måste komma tillbaka om smärtan inte släpper, säger hon till min ryggtavla när jag så fort jag bara kan utan att vara oartig, smiter ut genom dörren på akuten.
Jajamän, stor chans att jag söker för samma symtom igen, jag vet ju nu att de är relaterade till sömn och stress, så då är det bara att härda ut, tänker jag.
 Sjunker ner bredvid Ante i framsätet och han drar iväg, Han kör verkligen som en galning och jag kränger med så gott jag kan. Tacksam för att han väntat på mig och skjutsar hem mig igen innan han far hem till sitt hjärta.
Han är en fin vän. Raggar-Ante.

Kan inte riktigt tänka tankar till sitt slut, jag tappar tråden halvvägs och det är otroligt irriterande. Min huvud är bara fullt av halv-färdiga ideer och tankar. Ett enda virr-varr av kaos. Dagen kommer att gå åt till att försöka få ro så jag hittar iaf en tanke som jag kan fullfölja.
Och imorgon måste jag till jobbet igen. Har inte råd att vara hemma mer, och jag vet att det är samma idiotiska tankesätt som landstinget kör med sin personal.
Har desstuom möten och annat som jag inte kan smita undan som måste hållas i.
Men idag, idag tar jag det lugnt.
Idag samlar jag på ngt jag saknar.