nej, livet är inte rättvist

Jag säger det till mina barn. Till mina vänner, jag säger det till mig själv, om och om igen.
Livet är inte rättvist.
Och åter sista dagarna har jag kvitton på hur jävla orättvist livet är, utan att behöva läsa katastrofnyheter.
I det stora, i det lilla.
Går från ytterligheter både privat och i jobbet, och omställningen gör mig helt färdig.
Och får mig att längta efter den där att komma hem till, den famnen att landa i, att dela bördan med när det blir för tungt.
Så tog gårdagen och for sent omsider hem till hjärtat, som är lika slut som jag. Bara för att få en kram, närhet och någonstans som känns trygg att vila i.
En kort stund av vila, en kort stund av kärlek. En kort stund av hemma.
Gjorde att jag orkade med ännu ett pass, ännu en dag av känslan av att bli rövknullad av livet, för att citera katten.
Lite grafiskt kanske, men ack så sant.
Åter ligger jag efter med sådant jag borde göra.
Jag har faktiskt försökt men sen rinner tiden iväg.
Prioriterar att försöka få till lite träning och en aning andrum.
men slut på det nu, nu stundar ännu fler och mer möten, ännu mer ansvar och dags att ta tag i nya jobbet på allvar.
Förstår inte varför jag drar mig för det, jag känner mig skräckslagen och liten.
Vilket jag avskyr...