allt det där jag inte kan ge

Jag vet att hjärnan inte fungerar som den brukar. På sömnbristen.
Det mesta blir mörkt. Svårt. Jag tragglar alla situationer, alla samtal om och om igen, av rädslan att jag missat något vitalt.
Och i slutändan gör tragglandet att jag tolkar och ser saker som inte finns.
Det där med såptankar. Tankar som inte går att fullfölja eller få riktigt fatt i.
För de försvinner.
För hala att hålla i.

Gett upp sömntabletterna. De hjälper inte alls, gör bara saker värre.
Varför ska jag stoppa i mig tabletter som gör mig ännu mer väck och inte ger mer sömn...
 Nej.. det får vara.

Tränar så jag knappt kan gå dagen efter, av någon anledning ger det iaf en känsla av att gjort något nyttigt mellan varven.
Någon känsla av att jag existerar när kroppen värker.¨
Ser fortfarande ut som en heffaklump dock.
Men gillar känslan av smärtan som kroppen ger mig, Den håller mig vaken, Mer alert.
En känsla av att jag finns.
Vilket i min dvala jag inte alltid är säker på.
Eller , så klart jag är, men mer en känsla av overklighet. Att jag står utanför och tittar på, och tänker " vilka märkliga saker hon säger, den där heffaklumpen"
Den känslan. Blandat med den där ovärdigheten.
Fast idag är den mer att jag är ovärdig mina barn. Deras kärlek.
Mina fina, jag har så fantastiska barn. lagom struliga, lagom trotsiga, empatiska och ljuvliga.
Mina tankar skuttar raskt vidare till att det finns inga perfekta människor , oavsett vad de tror.
Mina barn är inte perfekta, men jävlar vad bra de ändå är.
Starka, kloka och realtivt osjälviska.
Så pass man nu kan vara osjälvisk i den ålder de är i,
Vadjag önskar att de får det de så hett önskar eller kommer att önska, Att de vågar kämpa och stå på sig för det de brinner för. Att de vågar ta för sig. Och att de står för det de tror på , vad det än må vara.
Får jag önska vill jag att de ser världen, men om deras önskan är att flytta till en liten gård på landet och vara självförbrukande , så står jag bakom dem.
Bara de får uppfylla sina drömmar, eller iaf försöka,,, och faktiskt , så vill jag att de ska få kämpa lite.  Ta ansvar. För jag tror innerligt att man uppskattar det mer då, Kanske inte att man blir en bättre människa , för det tror jag hänger på helt andra saker och värderingar.
Ja, ni fattar nog.
Fasiken vad jag behöver sova.. få ro på mina tankar.