Jag är geniunt glad

En något ovan känsla, jag som lätt fastnar i min egen svärta.
Men jag är glad, geniunt glad. Trött, och mellan varven uppgiven, på ekonomi, på mig själv.
Men två veckor med mina fina barn, ger en annan ro, mina älskade.
Gruvar mig redan att lämna bort dem till sin far igen. Trots att jag vid detta lag borde vant mig, men man vänjer sig aldrig. Iaf aldrig jag. Man lär sig leva med att ha barnen på halvtid, men någon vana blir det inte.
Det är inget riktigt hem utan deras skratt, deras stök, deras varma kramar och det tjafs som alltid följer när gränser ska sättas.
Finner en ro även med många av mina kollegor, den ståtliga U är åter och hon fyller en efterlängtat tomrum som funnits i hennes frånvaro. Hennes raka svar och klara besked, faller mig helt i smaken och stämmer väl överens med mitt eget sätt att jobba.

Pratar med höggravida kollegan, och lovar att ställa upp när det är dags. Lätt löfte, vi har hängt samman länge, och fått barn samtidigt tidigare.
Hoppas denna förl går fint och snabbt för henne och att jag som utlovat kan finnas på plats.
Det vore mkt roligt.
Jag kan även lätt erkänna att jag blir stolt av hennes förfrågan.
Något rätt måste jag göra/gjort på jobbet då hon vill ha mig där.
Så jag sträcker på mig idag.
Jag är absolut inte bäst på mitt yrke, eller full-lärd, det blir man aldrig på min arbetsplats.
Men jag duger och jag älskar mitt jobb.
Idag är en bra dag.