när katten är borta

Sömnbristen fortsätter och jag går som i ett litet moln av apati.

Saker jag aldrig tänker på att jag gör annars kräver mer energi och tankeverksamhet än vad som är ok.

Men det blir väl så när man snittar 1,5 timmars sömn per dygn i över en vecka, eller är det två nu?

Har tappat kontrollen över tid,, tiden för mig går bara ut på att ta mig igenom dag för dag.

Hemmet är tomt, och saknaden efter barnens stök är stor.

Det är en välbehövlig vila, men den är alltid lika svår.

Vissa tystnader är svåra att ta. 

Andra accepterar ingen tystnad.

Katten messar och ringer med en blandad allvarlig ton och en uttråkad sådan, från sin sight i norge.

Pratar om min kognitiva situation.

I min apati och min sega hjärna får jag ibland svårt att hänga med i hans tankegångar.

Men hans input är välkommen och hans oro är äkta.

På andra sidan kickar N mig verbalt i rumpan och säger åt mig att mitt liv är mitt ansvar. Vilket är ack så sant, skulle bara behöva få luta mig en stund just nu mot någon.

När jag inte själv fungerar.

När min kognitiva plats är under all kritik , tydligen.