meete

Försöker förklara varför jag inte bara kliver tillbaka i mitt jobb, kräver mer.
Mer pengar.
Det är svårt att få ngn att förstå som inte själv är i vården, hur pressat det är.
Att det inte bara handlar om pengar, utom om rimliga arbetsförhållanden. Om återhämtning.
Om att faktiskt få äta lunch . Att få gå och kissa.
Utan att riskera att ngn råkar illa ut.
Strejka då!
Nej, ja... våra rättigheter att strejka är gravt begränsade , vilket man inser om man ser ett steg längre.
Säg upp dig!
Ja visst, kan jag göra det.
Imorgon.
Jag har jobb, som bemanningsssk/bm
Inga problem.
Men jag tycker att sjävla iden av bemanningspersonal bygger på problemet, inte löser det.
Sen har vi den klassiska skulden. Jag vill inte sätta mina kollegor i en kass sits.
Inte "mina" patienter heller.
Ja ,, mina.
När de är där, när de är "mina"
Jag ger allt och lite till för att allt ska gå bra, för att upplevelsen ska bli så bra det går.
Ibland går det,
Ibland inte.
Ofta misslyckas jag, Pga stress, för många patienter på samma gång, pga att jag jobbat för mycket, eller helt enkelt på att personkemin inte funkar,

Jag vill att min älskade avdelning ska vara bra, fortsätta i samma goda anda och utvecklas ännu mer.
Jag vill ha mer och fler alternativ för födande kvinnor, under säkra förhållanden.
Jag vill ha kollegor som iten gråter när de kommer till jobbet.
Jag vill ha samma glada arbetsplats som jag vet vi kan ha. På min arbetsplats har vi fantastiska kolegor, och för det mesta ett otroligt prestiglöst samarbete mellan de olika yrkesgrupperna för att nå fram till bästa resultat, Det bästa jag sett i den vägen inom vården i hela mitt liv,
Vi har kommit långt i just den frågan, men vi behöver politikerna med oss. Att de inser .
Att de prioriterar patientsäkerhet och lika väl personalens välmående.
Att även vårdpersonal behöver få må bra. Få vila och rimliga arbetsförhållanden.