långsamma dagar

Dagarna flyter långsamt. Bryts av de vardagliga måsten, som för alla andra. Och av telefonen.
Katten hysteriskt fnissande i min telefon, berättar om sin senaste eskapad och hur han avslutat den.
Situationen är så typisk honom, så långt från standard, att jag kan inte annat bara sucka och säga hans namn följt av samma hysteriska fniss som han har.

Hur illa det än låter, så är han sann mot sig själv och vill flickan inget illa.
Han pratar på och samtalet blir precis så på kanten till vad som är normalt att det tippar över.
Tvärt bryter han sitt babblande, om att sitta i fängelse, för någon bizarr händelse och säger
- men du, du är ledsen. Jag hör det... är du ledsen?
Förvånat stannar jag upp, både fysiskt och verbalt för jag tyckte själv inte att jag lät ledsen.
Svarar att jo, eller.. mer fundersam
Jag är även glad.
Lätt.
Barnen är här, de mår bra, och då mår jag bra, Jag ser att de är lyckliga. Deras lycka är min,
Skiter i alla måsten, som stressat sönder mig sista halvåret. Lyssnar på vänners turbulenta liv och ger det jag kan ge, men inte mer. Tar bort det som jag inte kan hjälpa.
Det som jag inte orkar ha i mitt liv. Det som faktiskt går att välja bort.
Jag känner mig lika långsam som mina dagar.
Och det är skönt.