som alltid

När livet skiter sig, längtar jag till Grey och soffan.
Till hans sanningar. Jag behöver hans brutala sanningar om mig själv.
Hans hårda dom, hans blick som ser igenom mig och mina egna förespeglingar om vem jag är.
orden är hårda, alltid. Lika krävande som hans blick.
Finns inget annat än ärliga svar.
Jag vet att han just nu , och varit så sedan en tid tillbaka, är ngt arg på mig. För att han tycker att jag slarvar bort och letar fel där inga finns.
Jag både längtar efter hans råd och är rädd för han skulle säga om mitt agerande idag.
Troligen skulle han bli så arg att han helt enkelt reser på sig och går.
Eller ,, ja, nått sånt. Skulle han stanna vid de kaffekoppar vi har, skulle jag veta att jag lever.
Han är som den mentor jag alltid suktat efter, den strikta pappan.
Den som alltid säger sanningen , oavsett hur obekväm.
Få som gör det.
Som ser igenom en vinklad berättelse.
Ibland blir han lite för arg dock.
De där svarta ögonen är inget jag önskar ngn.

(för att tydliggöra , så finns det inget romantiskt eller kärleksfullt som par mellan oss, vi har en väldigt märklig vänskap, en som är byggd i bådas berättelser om livet, inte attraktion, och en respekt. Jag säger samma sanningar till honom som han inte vill höra om sig själv, vilket gör att han hatar mig ibland)