åter

Ledighet slut, åter till stress, glädje, adrenalin och förtvivlan.
Avsaknaden av nödvändig koll som ligger på mig är påtaglig efter ett ett par timmar på jobbet då personalen inte räcker till, och jag sitter som "styrande". För mkt på för kort tid och strax efter jag kliver på passet så är jag med på en förlossning. Vackert så, och roligt är det men kraven på koll och det som ska göras är kvar när jag 2 timmar senare kliver ut från " min" sal.
Telefonen ringer konstant, på flera linjer och jag försöker styra upp händelser och svara på frågor från doktorer som jag ärligt talat inte hunnit greppa än. Och för att inte tala om att hela journalen från den fina förlossning jag just varit med om är kvar att dokumentera.
" kom och ät något och ta en kopp kaffe "
Den undersköterska som varit med mig på morgonen drar i mig medans jag hastigt springer in i fikarummer med telefonen klistrad vid mitt öra och häller upp en kopp kaffe att ta med till telefonen /datorn där jag ska vara positionerad detta pass.
Viftar att jag har inte tid, att jag har för mkt att göra, hon skakar på huvudet , och säger högt och tydligt
" även du behvöer en paus, fem minuter för att få energi"
Jag vet att hon har rätt, men jag hinner heöt enkelt inte.
Jag har missat ronden pga att jag förlöste,, eller var med om en födelse för att vara korrekt. Och inte en helt kompikationsfri sådan så att skriva i färskt minne är vitalt.
Och jag har ett samtal pågående, för dålig koll på alla patienter som mina kollegor har och vad som krävs av mig för att koordinera jobbet.
Jag har flera lappar med meddelanden som ska tas hand om .. ja nyss.
Jag har fyra kollegor som pratar med mig samtidigt för att meddela saker de gör och vad de behvöer hjälp med.
Jag har en chef som letar efter mig för att kolla av läget med personalstyrka och bemanning och beläggning inför helgen.
Jag har inte tid att ta fem minuter för att andas. Inte nu. Kanske sen.
När passet är slut och jag reflekterar över att detta är mer vardag än ovanligt, så inser jag hur sjukt det är.
När jag försöker skriva klart journalen på den patient jag inte skulle haft från början  ett par timmar försent och samtidigt som jag ger rådgivning i telefon , gör en plan med jourläkaren och viftar åt min kollega att jag kommer strax och hjälper dig...´
Jag tycker inte att min stressnivå är som den brukar men det kanske inte är så konstigt.,..
Samtidigt är mitt jobb så att två timmar till så sitter jag lugnt och pratar på expen, allt är löst och jag har tid att lösa en sak i tager... men nrä det är akut så är det akut och det är oftast det. Akut. Nu , Helst nyss.
Precis när jag tänker så, at tnu är jag ikapp, nu  är det lugnt igen, så brinner det till och jag pratar med narkosläkaren samtidigt som jag hjälper till vid en förlossning , samordnar med bb som är fullbelagt och jag behvöer plats NU!!!
Det går så fort.
Och jag älskar det.
OCh det förstör mig.