jag och morgonen

Sitter och gäspar, klockan ringer snart. Vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om.
För mycket som vanligt i huvudet.
Skratten från gårdagens improviserade minipaus med Grey sitter kvar, hans sneda leende och höjda ögonbryn när vi pratar ikapp hur sommaren varit.
Som vanligt får han mig att rodna och skratta högt. Kan inte hjälpa det. Skrattar så jag nästan ramlar ur den slitna landstingsoffan när lite förvånat berättar hur folk sett mer eller mindre skräckslagna ut när de mött honom i sommar.
Han är mycket, men snäll är inte det intryck man får vid en första anblick.
Snarare, bäst jag går över till andra sidan gatan nu.
Nå , var trevligt att ses igen.
Och mig skrämmer han inte längre.

Det ljusnar ute.
Mitt sinne är segt men lätt.
Skratt ligger närmare än gråt och livet känns lite klyschigt.
Lite lugnt.
Jag vet att stressen ligger under ytan och jag inte riktigt vet hur jag ska få ihop dagarna framöver, men det är för att vara ärlig, intet nytt under solen.
Så en sak i taget. Eller tre. Tre saker i taget.