tystnad....

Trött och sliten, fingrarna värker, jobbet är en ... cirkus.
10 minuter in på passet, ursäktar jag mig från barnbordet, lämnar barnjouren och den fina nyfödda, för att jag behöver rusa vidare och måste sätta på nya, torra kläder igen.
Jag är så imponerad av mina fina kollegor, som trots det höga tempot, håller det goda humöret uppe, och aldrig klagar när jag frågar om de kan ta sig an ytterligare en patient, om så bara för en liten stund, tills någon annan har en liten stund över. Samma glada svar, samma goda sinne genom alla pass. De är fantastiska, rakt igenom.
Inser att varken tiden finns, eller att mina händer håller för det andra jobb som jag inte hunnit starta.
Så jäkla trist, när beslutet är taget sitter jag ensam på en brygga, med solen i ryggen och tårarna sakta trillande nedför kinderna. Det är svårt att släppa något man verkligen, verkligen vill.
Men när händerna skakar och värker som en blandning mellan en Parkinson/RA patient efter varje arbetspass, så är det som det är. För att inte tala om axlarna,,, de där jävlarna bara hoppar ur led hela tiden igen.
Inser även att , även om jag vill, så kommer min kropp inte hålla som förlossningsbarnmorska speciellt många år till. Kanske inte så konstigt efter ha jobbat i vården sedan jag var 13....
Söker åter nytt jobb. Ett jobb jag tror blir roligt och verkligen en utmaning. Vi får se hur det går, har inte så stora förhoppningar men man vet aldrig. Söka kan man alltid.

Borde börja plugga, för kursen jag tar, är mig främmande, men rolig. Svår att få konkret i den verksamhet jag befinner mig i.
Bara att bita i

På tal om andra saker att bita i, så fick jag en kartong av gamla bröllopskort och saker att gå igenom av exet...
Det är en bitterljuv känsla att titta på glädjen, den unga kärleken och släktingar som inte finns längre...
Sparar motvilligt ett album med bilder till barnen, om de mot förmodan skulle vilja ha när de blir äldre. Som ett bevis på att jag och exet faktiskt var lyckliga tillsammans en gång i tiden.
Annars är det bara att kasta.
Mina fina hjärtan.
De saknas mig så enormt, trodde att någon gång skulle jag vänja mig med denna halvtid, men icke. Jag lär mig att härda ut, men vänjer mig aldrig med att inte ha dem omkring mig hela tiden.
Det blir nästan bara värre och värre faktiskt.
Nu går vi över till 2 veckor i taget, på barnens önskan, och det ska bli så skönt att ha dem längre perioder. Vill inte tänka på att jag missar 2 veckor i stöten....

och kärleken?
Min fina J?
Finns inget finare, inget bättre, inget jag saknar mer än hans famn. Hans varma händer, känslan av att tappa andan av hans närvaro.
Kärleken är stark.
Frånvaron är förödande.
Längtan för oss samman, och inget är MER,
Han är allt,
Mitt allt.