mina märken

Jag saknar mina märken.
De märken som ständigt påminner mig om dig.
En lätt smärta som gör sig påmind så fort jag rör på mig.
Den lilla skammens rodnad som uppstår varje gång ngn tittar på mig med en ngt längre blick än nödvändigt, för att jag har bitmärken på min hals. Jag saknar min egen ilska när jag döljer samma märken för att passa in på jobbet.
Jag saknar den känslan.
Jag saknar.
Jag saknar så det gör ont.
Jag vet att det är svårt för många att förstå, och för andra är det helt omöjligt.
Likaså som det är omöjligt för mig att kunna tänka mig att leva i ett "vanligt" förhållande igen. Utan den kryddan.
Jag respekterar skillnaden, varför kan inte du?
Om mina märken kom sig av ett förhållande som var utnyttjande, äkta maktutövande, misshandel, skulle jag välkomna dina bekymmersamma tankar , men nu är det inte så.
De märken jag har, längtar jag efter och suktar efter. De är mina. De är hans. Det är våra. Det är kärlek och i vårt fall, så är det vackert.
För de är på mina vilkor. Just därför.
Jag har för många gånger varit på andra sidan, när mitt deltagande inte varit frivilligt och mina märken varit resultatet av en våldtäkt, eller ett ofrivilligt deltagande i ngt som jag inte ville delta i. Och det är vedervärdigt och inget jag önskar någon. Och jag inser att många därute inte ser skillnaden. Men det är just det. Skillnad. För du kan tycka om att bli mer brutalt hanterad i sovrummet, och avsky tvång. Hata våldtäkter.
Det är stor skillnad.
Och, som sagt, jag förstår skepticismen. Hur kan man önska ngt, som man avskyr?
För att det är skillnad,
För att jag styr, För att det är något jag önskar.
Det är skillnad för att jag VILL.

Så, jag hamnar alltid långt bort från där jag börjar... Jag saknar dig, mitt hjärta.
Min stora kärlek