när man inte har hjärta

Mer än sliten efter nästan ett dygn på jobbet. Började med en mindre mangling på jobbintervju och sen ombyte för jobb. Kastas in i det kaos som råder och gör några blixtinsaster innan jag sätter mig en en slutbedömning av en av våra duktiga studenter.
Ut igen och försöker reda i den röra jag ska styra i. tack gode gud för mina kompetenta kollegor ...
men när passet närmar sig sitt slut bara ökar pressen och antal patienter som kommer eller är på väg är alldeles för mycket för de som klivit på skiftet.
Så jag frågar lite trött, om de behöver att någon stannar en stund, bara tills det värsta lagt sig.
En av kollegorna skriker ett "jaaa, ja för fan, stanna" under tiden hon roddar mellan tre patienter.
Så jag stannar, Har inte hjärta att gå och lämna dom på en avdelning som jag vet just nu är alldeles för mycket.
Den lilla stunden jag skulle stanna, blev till ett helt till pass. Vid halv fem på morgonen fungerande jag inte längre så jag stämplade ut och la mig på soffan i fikarummet en stund för att orka ta mig hem.
Det avtog aldrig, anstormningen eller pressen. Stressen om man så vill.
Så när jag väl ramlar in hemma, nästa morgon så är min hjärna någonstans kvar på jobbet och jag är gravt tveksam till patientsäkerheten som varit inatt. För att inte tala om kvaliteten på vården som patienterna måste upplevt.
Jag vet att mina kamrater är tacksamma att jag stannade och jag vet inte hur de skulle klarat det om jag inte gjort det, för det behövdes en till. Eller eg ett par till. Och några till rum.
Men man fungerar inte riktigt som man ska när man gör så långa skift på en gång utan paus.
Utan ngn chans mat eller fem minuter i ro.
 Men nu är det iaf gjort och jag hoppas på ett mindre intensivt pass imorgon.
Struntade i vardagsgörat och tog med mig mina älskade hjärtan som äntligen är här igen och drog ner på en tur på stan för mat och shopping.
Så nu ligger vi skavfötters i soffan och säger till varandra att " vi diskar imorgon"
Och det är faktiskt ok.
Ibland får det vara ok att lämna saker tills nästa dag.
För nu behöver vi bara landa hos varandra och mysa...