Jag vill inte slåss mer

Tyst länge, i tankarna har jag konstruerat långa texter men inte orkat skriva ner dem.
Som häromkvällen när tröttheten och hopplösheten tog helt över och när väl kräkningarna tagit slut, när jag utmattad sitter tungt på toalettgolvet, längtar efter de texter som var glada och ironiska,
Jag har tappat så mycket av det som var jag.
Längs vägen, sakta bit för bit,
Där försvann jag, i letandet efter mig själv.
Jag är så trött, så less, har så ont att jag kräks.
När kamraterna på jobbet påpekar att jag gått ner i vikt, slår jag glatt till med slagdängor om att "jag har lagt om maten" och tänker stilla att det spelar ingen roll vad jag äter om allt i slutändan kommer upp ändå.
Jag är så trött. Så less.
På vissa delar av mitt liv, på min egen oförmåga att få saker att hända.
Det är ovant.
Jag brukar slutföra, få saker igenom, få mitt mål.
Nu känns allt så nära, men helt omöjligt att uppnå.
Jag längtar efter den sorglösa jag.
Den som inte känner sig som den sämsta förälder i världen. Den som orkar. Den som driver. Den kreativa, den glada, den ... den som jag identifierat mig med.
Jag är så trött på att slåss.
Mot mig själv, mot exet ( som inte förstår) , mot min egen längtan.
Jag vill inte slåss mer.
Känslan av att bara ge upp, är så lockande,
Men ändå inte. Vet hur det är att ge upp, och vill inte vara där igen.
Det är inte ett alternativ egentligen.
Så försöker vila, slå mig till ro med de begränsningar jag har och tillåta mig att inte orka eller lyckas.
Men det går sådär.