livet,,,

Åkte till storstan med hjärtat, för en efterlängtad helg av bara vi, utomordentlig rolig teater och en paus i vardagen.
Att åka någonstans med hjärtat, är alltid en upplevelse.
Det händer alltid saker, blir alltid så mycket mer än man räknat med.
Mycket beror på hjärtats öppna sinne och förmåga att få med människor, tror jag.
Redan på tåget ner, hamnade vi i sällskap med ett trevligt par. Resan blev alldeles för kort, då det kändes som vi träffat några vi känt länge.
Direkt av tåget, fann jag mig i nästa sekund med en skräckslagen tjej i en liten butik där en duva flugit vilse som jag fick rädda ut ur butiken. Expeditens fågelsskräck var inte att leka med, men det gjorde vår dag =)
Efter incheckning på hotellet, var mat vårt nästa mål. En löningslördag i Stockholm utan bokat bord, var vi glada för vilken mat som helst. Bara nån minut från hotellet hittade vi ett litet, litet tapas ställe där vi åt. Med olivträd i mitt huvud och bra mat i denna lilla källar-ställe så sjönk stressen från vardagen undan.
Vidare till föreställningen, och på vägen dit fastnade vi vid ett fönster. Där innanför pågick en mindre vernisage, med vackra tavlor. Vi stannade och kikade en stund innan vi drog vidare för drinkar och se det vi kom dit för.
Showen var allt och lite mer än vi önskat, och jag skrattade så magen värkte. Nöjda strosade vi därifrån , glada och trötta, Tänkte oss en öl och sen sova. Hamnade vid samma fönster, vid samma tavlor. Det var något i dem som fastnade, drog oss in För mig, var det kanske den lilla likhet med min morbrors tavla som hänger i min mors sovrum, samma tema och samma dystra budskap. Den svenska svåra själen kändes bekant.
Medans vi stod där och tittade in, kom en man fram vid fönstret, vinkade fram hjärtat till fönstret och knäppte kort. Sedan blev han i extas, mannen. Visade kortet genom fönstret och vilket kort!
Slutade med att vi blev inbjudna på stället och drack gott, pratade med konstnären och dens vänner. Beundrade tavlorna och suktade efter att ha råd att köpa iaf en.
Ett par timmar senare när vi drog oss mot hotellet, medans vi motade bort mannen som knäppt kortet och avböjde maten som var kvar , kändes världen än mer surrealistisk.
I min lilla värld, i den by jag lever i, är det sådant som inte händer. Men hjärtat tar sig an allt med samma glada min, tar in alla med samma öppna hjärta. Jag har tappat det. Förmågan till öppenhet och tilltro.
Jag kan bara stå bredvid och njuta i hans glans av medmänsklighet.
Avslutade kvällen med lite mat och en god öl på en lokal pub innan tröttheten tog över.
Söndagen blev en långsam sådan, men ack så skön, med min förkylning jag åkt dit med och en strosande förmiddag på fotografiska, som alltid leverar. Blir alltid överväldigad av mängden bilder och får svårt att sortera. Fastnar som vanligt vid ett par bilder och kommer inte förbi dem, trots att jag går vidare, det är alltid någon bild som stannar och tar bort alla andra , oavsett hur mycket jag försöker.
Som den av LaChapelle, med Ikarosbilden,
Fantastisk.
Känslan av första gången jag såg den, sitter i, hur jag fastnade och blev sittande, Länge.
Älskar det.
Och jag önskar så hett att jag hade någon slags samma intensitet i något jag gör,
Eller det kanske jag har. Mitt jobb.
Men det är på en annan nivå.
Som jag älskar den bilden.
http://butik.fotografiska.eu/fotografer/david-lachapelle/affisch-lachapelle-150.html