Grått, lite mer grått och lite lite sepia..

Startat på det nya jobbet, hela 3 pass so far.
Och det är roligare än jag trott. och ungefär 100 gånger svårare.
Har aldrig trott att det skulle vara lätt, men jädrar i min låda, det jag förstår när andra visar och kör ultraljud,det liksom bara försvinner när jag försöker själv.
De simmar bara ur bild de små rackarna.
Eller snarare att jag inte än riktigt får till hur jag får ihop hur de ligger i magen, rör på sig och hur jag ska föra ultraljudsmanicken för att få bra bilder.
Och sen tolkning.. Jag fattar de stora dragen, men finliret...
Jisses, just nu känns det helt omöjligt att jag ska fixa det.
Men de fina kollegorna ( som för övrigt är extremt kunniga och duktiga) säger att det kommer, det bara klickar en dag så fattar man, så att man kan fokusera på att lära sig detaljerna.Som jag knappt ser nu.
Njurar? Eh... jahaja.. säger du att de är där så är de väl det.
Men det ska gå.
För roligt är det och så välkommen har jag sällan känt mig på en arbetsplats.
Och är så slut i huvudet efter en dag där, att jag känner mig full.
Lycklig och helt färdig.
Aldrig nånsin har höger och vänster varit så förvirrande. Eller upp och ner. Eller det lite sneda.
Eller vikten av små små knappt synbara skillnader i en grå nyans mot en lite mindre grå nyans.
Tålmodiga patienter må jag säga, de ligger kvar i någon slags förhoppning ( antar jag, eller ren svensk snällhet) att få se sin bebis lite till och får bara se ngt som swischar förbi, oidentifierbart.
Men lite lite, en yttepytte förbättring idag. Förstod en promille mer hur jag skulle föra proben, aka ultraljudsmanicken. Tror jag.
Eller så inbillar jag mig för att jag så gärna vill.
Nu öva anatomi.
Svår sådan...