kan inte

Jag kan inte släppa.
Nej, jag kan inte.
Jag ... jag har inte ens ord.
Jag står stark, ensam. Men tillåter och vill ändå ha honom där.
Kräver honom där.
Vet hur fel vi behandlat varandra. Bådas vänner avskyr.
Hans liksom mina.
Och jag är själv som bekant så evinnerligt trött på limbo.
Dock vet jag en sanning som står över allt annat.
och oavsett tjafs, oavsett hur arga vi blir.
Hur vi än sårar och behandlar fel
så kan vi inte vara utan varandra.
och det är ngt helt olikt jag upplevt förr. För jag har gett upp, eller så har den motsvarande gett upp.
Eller insett,
För jag har varit besatt, älskat och varit förälskad,
Men aldrig såhär.
Men.
Jag står stark utan.
Det vet jag nu. Och det är den stora skillnaden.

Jag kan själv.

Men jag vill inte vara utan.
Jag vill bara att det ska vara som nu, bara vara bra.
Och vi har all potential till det. Men vi har fan inte tagit hand om den.
Få se om denna gång kanske vi kan

( och förlåt mina fina vänner för att jag inte sagt ngt, det är inte för att jag inte litar på er, utan för att jag inte litar på mig själv)