tragglar på

Mörkret kommer med jämna mellanrum och pockar på uppmärksamhet.
"Du tror väl inte att jag försvunnit? Så enkelt är det inte"
Nej det är aldrig enkelt, aldrig lätt, att välja en annan väg än den man så desperat söker.
men ibland är det enda utvägen, att välja det sista man vill. Att gå mot allt som tidigare trott på och levt efter.
Satt häromdagen i den slitna landstingsoffan utanför Grey, och såg in i de de där kalla ögonen, de som aldrig viker undan. De som vet allt och både dömer och bygger upp.
Inför hans starka sinne, blir jag alltid själsligt naken, rå, utan försvar.
Grey ger inte sympati, han ger styrka.
Han fyller ett behov jag inte får någon annanstans. han får av mig min offerkofta.
Hans ovanligt peppande ord följer mig därifrån ner i kulverten, när jag stressar vidare efter snott åt mig en halvtimme av hans sällskap.
Tänker på hur hans liv ser ut, hans förakt för större delen av mänskligheten. I hans värld är jag en avart, att vi är vänner ska inte finnas. men ändå är vi det. Och jag är glad att finns där, på avstånd, i den slitna soffan, med de muskulösa armarna nonchalant vilandes på armstödet, det långa håret som han irriterat ständigt för undan. Ständigt plingande telefoner som han kastar undan på bordet för att de inte ska störa.
 Funderar vidare på hans namnlösa sambo, som han är så förtegen om. Han får mig lätt att berätta allt om mig själv, men lämnar sällan ut sig själv, eller iaf vissa bitar av sitt liv. Jag har fått inblick i saker jag inte tror han delar med just någon annan, de tillfällen bryter de kalla ögonen sin fasad och jag ser djupet av hans svarta hål klart.
Jag hoppas så att hans sambo fyller det hål han har inom sig och han blir lycklig.
Så lycklig han förmår.

Jag är ok. Jag mår bra.
Fortsätter upprepa detta, om och om igen.
Jag är stark, starkare än jag tror.
Upprepa, upprepa.
En dag i taget tragglar jag vidare.