Med kents andetag i min hjärna kämpar jag på.
Mot trötthet, mot apati, mot anti. Ren anti.
Utan mina vänner, och deras empati och deras engagemang vore jag intet.
Utan mitt hjärta vore jag förlorad.
Trots alla våra känslostormar, våra berg och dalar, är han där som i slutändan står där.
När jag är totalt bortom slut, bortom mig själv.
Där finns han.
Just när jag tror att han är förlorad, bevisar han åter att älskar och alltid är den som finns.
Hur det än är, hur less vi än blir , hur arga och dåliga vi än är att bråka, så finns den där "bara vi" känslan kvar, som gör att det inte spelar någon roll.
Har aldrig älskat till den grad, aldrig blivit så arg just på grund av att jag älskar så mkt, aldrig känt att jag hör hemma så mkt.
Kanske skulle någon klok säga att just att det brinner så mkt, så är det för mkt.
men jag vägrar vara utan.
Jag brinner hellre.
Jag sover skit. är som en trasa. Långt från den skarpa jag brukar.
Och det skrämmer mig.
Vill inte hamna igen på akuten med minnesluckor för jag är för trött.
så jag tar det easy... eller försöker.
Jag vill så mycket, och orkar så lite.
Det är vi.
Tack för att du finns.
För mig.
No comments:
Post a Comment