Vaknar med ett skrik, efter de få timmar jag lyckats få ihop.
Har lyckats vrida min axel i någon omöjlig vinkel och jag vet där och då att dagen kommer fortsätta lika. En kamp mot värken.
Ringer och ber om hjälp. Får samma tabletter jag redan har som inte hjälper..
Biter ihop och ,ja tar mig igenom dagen.
Vad ska jag göra?
Imorgon kommer mina hjärtan igen och då ska pokeransiktet på även hemma.
Men ikväll sitter jag still , själv i soffan, och gråter.
Av trötthet, av smärta.
Slåss mot känslan av att detta kommer aldrig bli bra, att denna smärta är något jag kommer få dras med resten av livet.
Den är nedbrytande. Smärtan.
Fy fan.
No comments:
Post a Comment