jag och min offerkofta

Den är lite svår att skaka av sig mellan varven, min offerkofta. Den är tung, tätstickad som en lusekofta och varm.
Har en ledig fm för mig själv och den sömnbrist som åter råder, och den påtagliga psykiska påfrestning sista veckorna gör sig väldigt påmind och jag kryper för några timmar in i den varma koftan.
Bara en liten stund.
För jag vaknar efter ett par timmars orolig sömn, med huvudvärk, en törst värdig en diabetiker och ett gravt illamående, och den gamla klassikern som kommer strax innan jag brukar braka helt;
halva sidan på ansiktet bortdomnat.
Älskar mitt nya job och jag trivs, men det brinner i mitt huvud efter mina pass där. Och sommaren på förlossningen, den verkar ju lika lovande som vanligt. Faktiskt lite lite värre än vanligt. Orkar inte ens oroa mig för sommaren, som så många andra gör, det blir som det blir och vi måste igenom den på ett eller annat sätt.
Har varit med för många vändor nu för att ens orka bli arg över situationen, jag kan inte påverka åt nått håll i vilket fall.Jag bara hoppas att jag får vara min halvtid på UL och inte heltid på förlossningen men förstår ju till fullo att alla som kan förlösa måste vara där.
Så gräver ner mig lite för att komma åter strax.

Behöver att det händer ngt positivt nu, behöver verkligen få tag i en ny bostad. Behöver en glad nyhet som är bara för mig. Liksom.

Åh jag hoppas så på den liiite för dyra lgh i stan, har ringt och tjatat och varit övertrevlig med damen som sitter med ansökningarna. Vågar knappt tänka tanken, att jag faktiskt kanske kan få den. Dyrare , som fn, men livet blir lättare på så många vis. Jag kan tom hinna med lite rolig träning igen! Åh det vore underbart att få göra annan träning en den ensamma jag har nu.
Lite mer livskvalitet där.

Nä, nu åker den av igen. Den varma koftan.
Dags att ta tag i dagen.