Tillsammans

Det är ordet.
Finns inte mkt mer att säga, än det som redan är sagt ( och så mkt bättre än vad jag kan uttrycka) om fredagens händelse.
Blir att prata med Katten om fredagen, då han befann sig i utkanten av händelserna. Aldrig i fara, men verkligheten blev påtaglig.
Med helikoptrar och insatsstyrka.
Pratar med kollegor som har nära och kära mitt i händelsernas centrum.
Håller koll på de vänner jag har i staden.
Det är en mänsklig egenskap, att det som ligger en nära, berör, förändrar och stannar kvar. Samtidigt bombas det i Egyptien, 40 döda och minst 100 skadade. Händelserna där får en annan plats i nyhetsflödet och i mina tankar.
För att det är för långt bort från min vardag, min verklighet.
Men dådet i Sthlm, ligger nära. För nära.
Jag är inte förvånad eller förundrad över mänskligheten, värmen och de snabba imponerande insatsterna. Det är faktiskt vad jag förväntar mig av mina medmänniskor i detta land.
Men jag är tillsammans. I kärlek och i omtanke,
Vi är och står tillsammans.
 Och alla som gjorde en insats, nära eller på håll, förtjänar allt beröm och all kärlek de får.

Och kattens ord om prepper står mig närmare än nånsin, även om detta dåd inte innefattar det, men det gör behovet tydligare.
Man kanske borde ha 40 kilo pasta i skåpet ändå.