Här sitter jag, i ett ganska stort och trist väntrum Akuttid hos en naprapat. Mina axlar vägrar vara samarbetsvilliga, och ger en nackspärr som vägrar ge med sig. Att jobba är omöjligt och ingen hjälp från ortopeden trots ett högt antal telefonsamtal där jag bönat, bett och till slut uppgivet/argt bett om någon slags hjälp.
Detta var en högst annorlunda , och smärtsam upplevelse. Att i bh och byxor bli ihopknölad till en liten boll på massagebritsen, helt omsluten av den muskulösa naprapaten som med sin lugna röst bara upprepade " andas ut" och när jag gör så, rullar mig en vaggande rörelse och , ja , min rygg gick liksom av. För att inte prata om behandlingen innan som fick mig tårögt att fråga medan han bearbetade mina ömma muskler om han var säker på att mitt huvud inte gick i två bitar.
Efter nålar, bearbetning, vaggande och visande av diverse övningar avslutade han allt med att tejpa ihop mig. Han , liksom den sjukgymnast jag träffat tidigare, frågade lite lätt förvånat " jobbar du heltid, med de där axlarna?"
Jo , jag gör ju det. Eller iaf försöker.
" Du behöver en stödväst när du jobbar så att du inte blir lika illa igen"
Jaha, ja,, kanske det, så nu sitter jag hemma , sjukskriven då jag inte mår ett dugg bättre efter behandlingen, snarare lite sämre ( kanske ska vara så, vad vet jag) och tittar på en väldigt märklig form av väst som ska hjälpa mig att hålla mina axlar på plats och få en bättre hållning.
Varför inte...
No comments:
Post a Comment