Andras lycka...

Ibland blir andras lycka lite väl påtaglig. Det flyttas ihop, förlovas, det är giftermål och det är graviditeter.
Det är resor och blommor och det är långt ifrån ... mitt, så att säga.


Pratar lågmält med f om just konceptet andras lycka.
Han själv är lycklig, vilket han förtjänar till fullo.
Han påtalar det självklara, att fönstret med lyckan utåt sällan just är så lycklig rakt igenom. Och det vet jag.
Han fortsätter med att säga " du ska veta att det är få personer som är så jäkla äkta och ärliga mot sig själv som du är".
Den tanken är fin om mig, även om jag inte kan hålla med, Jag är nog den mest förvirrade person jag känner. Förutom min son, tydligt släktdrag där,,,
Att jag ska ha bottnat i mig själv.. nej, jag vet inte.
Lite mer nuförtiden än vid skilsmässan iaf,

Nej, ingen bra dag detta, kan ju iofsig bero på att febern är tillbaka och axeln värker så jag blir lite halvt knäpp,
Och att jag känner mig enormt ensam.
Mitt i allt, trots alla fina runt om mig, känner jag mig ensam.
Och jag blir så less på mig själv för att jag ... tillåter mig själv att sitta här och låta de här känslorna skölja över mig. Så himla onödigt.

Imorgon. Imorgon blir en bättre dag,