meete

Så tillbaka igen. Till jobb.
Tillbaka till ensamhet.
Den gröna uniformen ramlar av mig när jag byter om till första passet efter sjukskrivning.
Tog ju samma storlek , som förut...
Viker ett par varv och hoppas att byxorna sitter på plats under passets gång.
Blir välkomnad av glada och lite förskräckta tillrop av mina fina kollegor.
" du tynar bort!"
" men hjälp, hur ont har du egentligen???"
ler lite och bejakar att ja , jo , det är lite svårt med maten. Och jo, har lite för ont för att kunna sova. Och min kropp har lägligt valt detta tillfället att ha ett skov på nästan ett år.
Och jag fryser. Det är som iskalla vindar drar igenom mitt inre. Jag är kall inifrån och ut.
Det är en märklig kyla.
Eller kanske inte. Min kropp saknar energi.
Det går sällan att äta. Lite , lite i taget och försiktigt.
Irriterande, för jag är konstant hungrig så hungern är det inget fel på.
Nåja, det löser sig.

Så de två första passen avklarade. Ovanligt lugna sådana. Alldeles hanterbart och trevligt.
Roddar runt på förmiddagen med en långväga ambulanstransport. Det är inte helt lätt att få allt att klaffa. Så jag och en vänlig man på SOS-centralen har täta samtal och diskussioner. Samtidigt försöker jag se om jag har någon barnmorska att skicka iväg i sisådär 7-8 timmar. Vilket jag inte har. Så efter en hastigt påringning till barnens farmor för barnvakt, beslutar jag mig själv för att åka. För att kollegorna på em inte ska stå med för lite personal.
Så sagt och gjort, blir upphämtad av en ambulans och jag plockar med mig det jag kan tänkas behöva på hemvägen. Vi mellanlandar på ambulansstation för att invänta en kollega som inte hunnit dit än. Nybyggt och trevligt. Sitter och gungar i en av deras allt för sköna stolar med en varm kopp kaffe och småpratar med de som för tillfället befinner sig inne på stationen. Lite som ett kafferep utan kakor.
Så småningom dyker den sista personen upp och vi ger oss av. Kryper ihop bak i ambulansen, där jag nu ska få sitta själv i några timmar innan vi fyller ambulansen med fler. Dock kommer vi inte så långt innan SOS kallar oss tillbaka. Transporten är avblåst och ingen är mer tacksam än jag tror jag. Såg inte fram emot så många timmar i bil och dubbelpass.
Så hem och avblåsa barnvakt ( inte alls rörigt) och ,, ja nu sitter jag hemma och fryser igen.

Jag skriver brev. Jag saknar brev. Det är något speciellt med att få ett handskrivet sådant. Dock är det tveksamt om de är läsbara, med min förfallna handstil.
Om de skickas, är inte så troligt. men det gör mig gott att få ned det på papper. Renande och meditativt.
Så , nej.. måste krypa ned under täcket. Det är kallt i mig.