Livet står så fruktansvärt stilla. Jag ser att världen rusar på i sin vanliga takt, men innanför mina väggar, inne i mitt lilla universum, står det väldigt stilla.
Tålamod, ropar kören av uppmuntrande vänner.
Vila och läk, är nästa slagord som skanderas med en nästan vildsint intensitet.
Eller kattens arga " passa axeln för fan!" som med jämna mellanrum ramlar in på mobilen.
Orkar inte ens svara på detta längre, vill kasta mobilen i väggen, dunka mitt huvud strax därefter.
Inte för att det hjälper, men det skulle iaf hända ngt. En liten sekund.
Skriker tyst. Inne i mitt huvud, Vill ju inte att grannarna ska klaga.
Hjälper föga, gör mig bara mer frustrerad. Krånglar mig upp ur soffan, svärandes över min allt mer fluffiga kropp och den där armprylen som bara är i vägen.
Jo jag är tacksam. Jävligt tacksam att jag äntligen är opererad och att det nu bara kan bli bättre, men dygnen är så långa. Tiden är evig. Jag vill jobba, pyssla, sätta upp håret!
På med hörlurar, hög musik.
Dansar tyst med ringande öron på min lurviga matta. Tyst. Med tårar som rinner nedför mina kinder. Inte för att jag är ledsen, utan för ... ja.. för jag känner ångesten och paniken komma smygande, som alltid på nätterna. Känner mig kvävd, instängd, varm och får inte ta av den där jävla prylen. Vill ju inte göra om allt det här en gång till.
Man har rätt inskränkta rörelser när man försöker göra lite schyssta moves med en arm-ortros, tur att jag har dragit ned persienner.
Ett par låtar, sen går det inte mer. Axeln säger definitivt ifrån, det där med att dansa kan jag tydligen glömma. Kanske lika bra. Min dans är mest snurra runt och vifta med en arm. Balansen är lite påverkad av att gå med armen så här.
Tålamod. Vila. Läk.
No comments:
Post a Comment